Kvällsmässa i Villmanstrand

Sammonlahden kirkko fredag 1.2. kl. 18 – 3 sön e trettondag/5 Mos. 10:17–21

”Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. Herren, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, honom skall du hålla dig till, och vid hans namn skall du svära. Han är din stolthet, han är din Gud. Du har själv blivit vittne till dessa stora och överväldigande gärningar som han har utfört för dig.”

Gud älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Ta hand om invandraren; visa invandraren kärlek. Det här är ett ganska känsligt och eldfängt budskap i vårt land idag.

Här i en svenskspråkig kvällsmässa i Villmanstrand går mina tankar åt två håll. För det första är Villmanstrand av gammalt en gränsstad med militärförläggning, där olika nationaliteter har blandats. Ännu idag är trafiken och kontakterna över gränsen till Ryssland livliga. För det andra är man som svenskspråkig här i trakterna något av en främmande fågel, en invandrare, även om man bott länge på orten.

I Gamla testamentet uppmanas Israels folk gång på gång att komma ihåg, att de själva har varit invandrare. Samma uppmaning riktas idag till oss. Det är så lätt att glömma, att vi själva har varit i liknande situationer. Det räcker att man har flyttat från en ort till en annan inom hemlandet, för att man skall känna av hur det är att vara en främling och en inflyttare på orten.

Jag och min familj flyttade till Kimito när barnen var små. Vi hade inga släktingar på orten och bara några få bekanta. Det gällde för oss att bygga upp sociala kontakter från början. Via våra arbeten och våra barns dagis, skola och fritidsaktiviteter lärde jag och min fru så småningom känna en del människor på orten och fick goda vänner. De familjer som vi började umgås med var dock alla i samma situation som vi, det vill säga inflyttade. De som var uppvuxna på orten hade redan tillräckligt med släkt och vänner att umgås med.

Jag tror också att de flesta av oss har släktingar som har sökt sig till andra länder för att få en tryggad utkomst. En del av mina förfäder flyttade under hungeråren på 1800-talet från Esse i Österbotten till St:Petersburg. Pappan i familjen fick arbete som byggkarl på något av de stora byggprojekten i staden. Livet var emellertid fattigt och bostäderna torftiga, vilket bidrog till att mamman och alla barn utom min anmoder dog, innan de återvände.

Kom alltså ihåg att ni har varit invandrare, och kom ihåg att era förfäder har varit invandrare! Kom ihåg, och var beredd att hjälpa dina medmänniskor.

Men, kanske någon får lust att invända, inte kan vi ju hjälpa alla. Nej, lösningen på världens problem är inte att alla flyttar till Europa eller till USA. En gränslös gästfrihet riskerar att leda till att hemmet upplöses. Det jag talar om ikväll är inte vilken asylpolitik vårt land skall bedriva eller hur många kvotflyktingar vi skall ta emot, även om texten naturligtvis även ger anledning till sådana reflektioner. Det jag här och nu vill lyfta fram är helt enkelt vårt ansvar för vår nästa.

När Jesus talade om vårt ansvar för våra medmänniskor frågade en av åhörarna: ”Vem är min nästa?” Jesus svarade genom att berätta liknelsen om den barmhärtige samariern. En man blir överfallen av rövare och ligger svårt misshandlad vid vägkanten. En präst och en tempeltjänare går förbi utan att stanna, medan en samarier tar sig an den slagne, förbinder hans sår och för honom i trygghet till ett värdshus.

Samarierna var ett föraktat blandfolk, som judarna inte ville ha något att göra med. Jesus utmanade alltså sina åhörare då han gav hjälterollen åt just en samarier. När jag som församlingspräst höll skriftskola, brukade jag ibland ge konfirmanderna i uppgift att hitta på en modern version av samma berättelse. Det var intressant att se vilka typer av människor som de valde. De som borde ha hjälpt, men gick förbi kunde vara präster, lärare, poliser och sjukskötare. Den som överraskande visade sig vara det goda exemplet kunde vara en punkare, en alkoholist, en mörkhyad invandrare eller något liknande.

Ungdomarna hade förstått Jesus poäng: vi skall inte låta etniska, sociala eller religiösa gränser begränsa vem vi har ett ansvar för. Vår nästa är helt enkelt en medmänniska som vi; en medmänniska i behov av vår hjälp just då.

En annan gång kan det vara vi som är i behov av hjälp. En annan gång kan det vara vi som är en främling.

Den här veckans tema i kyrkoåret är Jesus väcker tro. Tro är inte i första hand olika läror eller olika påstående om Gud, människan eller världen. Tro är i grunden förtröstan; att lita på Gud. Men för att lita på Gud eller lita på våra medmänniskor måste vi först vakna till insikt om att vi behöver hjälp och stöd.

Om vi anser oss vara vår egen lyckas smed, och om vi anser att vi själva har vårt liv och vår framtid helt i våra egna händer, då behöver vi varken Gud eller vår nästa.

Tron som förtröstan kan födas först då vi inser och erkänner vårt beroende av hjälp; både hjälp av våra medmänniskor, och hjälp av Gud.

Dagens text vill säga oss att Gud är en gästfri Gud, som älskar och bryr sig om oss människor. Det här får vi ta till oss för egen del: Gud älskar oss och den här världen så mycket, att han sände hit sin son för att alla som tror och liter på honom inte skall gå under utan få ett evigt liv.

Men texten är också en utmaning till oss. Gud säger: liksom jag älskar och tar hand om främlingen skall också du försöka göra det. Då är Guds kärlek inte bara något som gäller oss som individer, utan hela mänskligheten och hela naturen. När vi delar med oss av Guds kärlek växer den till ett omsorgens och barmhärtighetens kretslopp, som sprider sig likt ringar på vattnet.

Björn Vikström